Pojken gråter, spyr och skakar när han ska träffa sin pappa. Han är rädd och får ont i magen vid varje tillfälle han tvingas tillbaka dit. Han har fått höra av sin pappan att han kommer att döda honom och mamman.

Pappan var tydlig med att mamman kommer att ångra sig om hon lämnar honom, då han kommer ta pojken ifrån henne. Han sa också att ”hon absolut inte vill möta honom i rätten.”

I samband med separationen beslutar tingsrätten att vårdnaden ska vara fortsatt gemensam. Om mamman går emot pappans vilja straffar han henne genom att misshandla sonen.

Familjerätten tog tidigt parti för pappan, vilket märks i hur de förskönar honom och samtidigt skriver i väldigt korta ordalag om mamman.

Det påstås från pappans sida att mamman är olämplig som förälder då hon är psykiskt sjuk, vilket familjerätten köper rakt av då pappan kan uppvisa intyg om att mamman varit sjukskriven.

Sanningen är den att mamman varit sjukskriven på grund av en cancersjukdom, efterföljande utbrändhet och pga våldet som både hon och sonen blivit utsatta för av pappan.

Hon är långt ifrån psykiskt sjuk, bara en kärleksfull mamma som gjort allt för sin pojke samtidigt som hon kämpat för sitt liv.

Familjerätten använder nu detta emot mamman och hävdar att det är hennes fel att sonen reagerar negativt på pappan.

Trots orosanmälningar från både vård och förskola, där pojken har berättat om våldet, så anser socialtjänsten att sonen nu ska skyddas ifrån mammans negativa inverkan på hans umgänge med pappan och väljer därför att LVU-placera pojken istället för att skydda honom.

Sonen får nu endast ha kontakt med sin pappa, och mamman får inte veta var sonen befinner sig.

Mamman får inte skriva, inte ringa, inte besöka barnet. Om några dagar flyttar han hem till sin pappa på heltid och socialtjänsten kräver att det totala umgängesförbudet kvarstår.

Hur är det möjligt att en våldsam pappa skyddas, men en mamma som gått genom eld och vatten för sitt barn straffas?